Ska det aldrig ta slut?

Inte igen.

Inte ännu ett terrordåd, oskyldiga dödsoffer, skräck, förödelse, panik. Mitt i Europa, på vår hemmaplan.

I dag känner vi med alla i Bryssel – alla människor som fått sätta livet till för att förvridna hjärnor anser sig ha rätt att mörda i något slags ideologiskt syfte. Vi känner för deras föräldrar, barn, syskon, vänner, kollegor, grannar.

Är det så här vi ska leva nu? Med ständig rädsla för terrorns vidriga oförutsebarhet?

Denna känsla av mörker. Just nu möter jag ofta människor som tycker att världen har blivit dystrare, av olika skäl. Och de blodiga dåden har blivit något vi närmast förväntar oss, någonstans, någon gång, egentligen när som helst, i vår del av världen.

I denna tid är det vår uppgift att rapportera, förklara och kasta ljus över det som händer. Vi ska vara på plats och sända – vi gör det i timtal. Men vi ska ändå inte glömma: Världen är inte ett enda mörker. Även om det är svårt att tycka något annat just i dag.